Ända sedan tonåren har min kroppsuppfattning och självbild varit ur balans och detta inlägg kommer handla om det. Hur min nuvarande syn på min kropp är ett reslutat av många års självhat. Detta kommer säkerligen kännas igen av många, min berättelse är på inget sätt unik, men för mig har den format den jag är idag. På gott och på ont. 

Det började i tonåren. Jag vet inte riktigt om jag var mobbad, retad blev jag däremot och kände aldrig att jag passade in. Fick en dålig självbild i mellanstadiet, de populära klasskamraterna kunde vara riktigt jävliga emot en, de förstod inte vilka djupa ärr deras beteende orsakade. 

Jag var längst i klassen, utan former och en typiskt "pojkflicka". Inte intresserad av sport, hästar eller smink. Jag gick i teater, läste böcker och såg på film. En typiskt "nörd". Vilket jag idag är stolt över, men som då ansågs vara något negativt. 

Vänner hade jag alltid, men de flesta vänskaperna dog ut. Vännerna blev i många fall populära i skolan, medan jag förblev den jag alltid hade varit. Ingen som inte ens vissa lärare kom ihåg namnet på. 

I högstadiet började jag fokusera på mitt utseende. Var anledningen till att ingen kille visade intresse för mig för att jag var för tjock? För så var det man visste om man var värt något, killarnas intresse för en.
Jag och en vän började undvika mat tillsammans. Vi åt aldrig i matsalen, hemma sa vi att vi hade ätit hos varandra och vi började gå långa promenader så fort vi fick möjligheten till det, för att förbränna fettet som inte fanns.
Allt var farligt och kunde göra oss tjocka. Som tur är uppmärksammade några lärare detta, att vi aldrig åt i matsalen och vi blev kallade till skolsköterskan. En gång i veckan fick vi väga oss för att se att vi inte gick ner mer i vikt. Detta tror jag stoppade mig från att fortsätta gå ner i vikt. Vem vet hur det hade gått om ingen hade lagt märke till mitt beteende då? Jag vägde som minst 50 kg till min 170 cm,15 år gammal. 

Jag var anonym, osynlig tills jag en dag färgade håret svart, skaffade ett "punkigt" utseende och piercade mig som 16 åring. Helt plötsligt såg folk mig. Jag fick en äldre pojkvän och även det var en sak som fick människor att "se" mig. Jag var häftig, men fortfarande udda, fast på ett bra sätt i andras ögon. 

 Genom hela gymnasiet såg jag fortfarande till att äta så lite som möjligt, rädslan att bli tjock var hela tiden närvarande. Min självbild var helt förstörd. Levde då med en annan kille som var några år äldre (den första pojkvännen dumpade mig för en annan). Det var inget bra förhållande alls. 17-18 åriga jag var en väldigt olycklig person som skolkade från skolan, hade självmordstankar och ville bara försvinna bort. 

Efter ett och ett halvt år avslutade jag det förhållandet, jag hade fått nog av hans skit och orkade helt enkelt inte mer. Sakta men säkert började jag må bättre, men känslan av att inte duga, att inte vara "bra" nog var hela tiden där. 

Träffade min make efter nästan ett år och vi har varit ett par i 14 år. Jag började gå upp i vikt, som man väldigt ofta gör, även kallat sambofällan. Jag åt lika mycket som honom, drack lika mycket. Men grejen var att jag aldrig mådde dåligt över min kropp. Inte ens när jag vägde 84kg mådde jag egentligen så dåligt över min övervikt. Med tanke på min extrema skräck över att bli tjock som jag hade när jag var anorektisk så borde jag ha mått fruktansvärt, men det gjorde jag inte. Mitt hat för min utseende är i princip borta sedan några år tillbaka, det är min inre självbild som fortfarande måste arbetas med. 

Det blir bättre och bättre, men känslan av att inte duga till är fortfarande till vis del kvar. Hemskt att det ska vara så viktigt med vad andra människor tycker om en. Att man inte bara kan strunta i det och fokusera på att duga för en själv. 

Jag jobbar som sagt med det och jag har kommit väldigt långt på vägen. Vad andra människor tycker om mig ser jag inte som lika viktigt längre, bara jag gör mitt bästa, är en vänlig medmänniska och inte gör någon annan illa. Men ibland faller jag tillbaka till det gamla beteendet och då får jag stanna upp. Som nu med viktminskningen. Jag är i princip i mål, ska inte gå ner mycket mer. Men ändå ser jag mig i spegeln och de där självkritiska tankarna kommer, så nu får jag sluta och börja fundera på hur jag ska fortsätta utan att trigga igång ett destruktivt ätbeteende. 

Detta inlägg kan tyckas självutlämnande och kanske för privat för att delas så här på nätet. Men för mig är det viktigt att prata om, psykisk ohälsa är absolut inget att skämmas över och jag vill arbeta med mig själv, inte bara begrava och glömma det som är jobbigt. För det funkar aldrig.

Avslutar med en text som jag tycker stämmer mycket bra.